Bildkälla

När jag var valp underhöll  jag dig med mina egenheter och fick dig att
skratta. Du kallade mig ditt barn och trots antalet skor jag tuggade sönder och några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän. När jag var "dum", pekade du ditt finger mot mig och frågade - "Hur kunde du" - men sedan veknade du och la mig på rygg och gosade med mig.

Det tog lite  längre tid än väntat för mig att bli rumsren, för du hade 
väldigt mycket att göra, men vi klarade av det tillsammans. Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och lyssnade på ditt snarkande, lyssande på dina lugna andetag och hemliga drömmar och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.

Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att 
äta glass (jag fick bara våfflan för " glass är inte bra för hundar" sa du). Jag 
tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen.

Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din 
karriär och la mycket tid på att leta efter en männiksovän. Jag väntade
tålmodigt,  tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser,  klagade 
aldrig på dåliga beslut.  Jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem och jag blev lycklig för din skull när du blev kär.

Hon, numera din fru, är inte en "hundmänniska", men trots det välkommade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne. Jag var lycklig därför att du var lycklig. Sen kom människobarnen och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur de luktade och jag ville ta hand om dom också. Det  var bara det att hon och du var oroliga att jag skulle skada dom och jag  tillbringade mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur. Åh, som jag ville älska dom, men jag blev "fånge i kärleken".

När dom blev äldre blev jag deras vän. De  hängde i min päls då de försökte 
stå på egna ben, petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron, kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras berörningar. Ditt kel med mig var numera så sällsynt. Jag skulle försvara dom med mitt liv om det så behövdes. Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var  tider det, då andra frågade om din hund och du visade stolt det 
foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. De senaste åren svarade du bara "Ja, ja" och bytte sedan samtalsämne. Jag hade gått från att vara din hund till att bara vara  en hund och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad och du och de ska flytta 
till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet 
för din familj, men det fanns en tid då jag var din enda familj.

Jag var jätteglad över bilturen (precis som  i början av vårt förhållande) 
tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla och
hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa - "Jag vet att ni kommer att hitta ett hem till henne"  - De skakade sina huvuden och gav dig en ansträngd blick. De inser att för en medelålders hund, även med papper, så är det nästan omöjligt. Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls medan han skrek - Nej pappa!!! Snälla,  låt dom inte ta min hund!!!

Och du var orolig för honom och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv. Du gav mig en avskedsklapp på huvudet, undvek mina ögon och artigt vägrade du att ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade  en tid att passa och nu har jag det också.

Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du 
skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen, men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem. De skakade sina huvuden och sa -  HUR KUNDE DU?

De är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter. De matar oss 
naturligtvis men jag tappade aptiten för flera dagar sedan. I början då någon 
passerade min bur pirrade det i magen och jag tänkte och hoppades att detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig. När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen och 
jag följde henne snällt genom korridoren till ett annat rum. Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron och sa till mig att jag inte behövde orora mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända men det var också en känsla av lättnad. "Kärlekens fånge" hade nu nått slutet. Jag var orolig för henne, sådan är min natur. Bördan vägde tungt för henne och det känner jag till, på samma vis som jag kände till alla dina sinnesstämmningar. Försiktigt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder. När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig 
tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade - HUR KUNDE DU ? - kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa - "Jag  är ledsen."  - Hon kramade mig och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, - en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden - och med den sista lilla kraften jag hade försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt - "HUR KUNDE DU" - inte var riktat mot henne. Det var dig, min älskade husse,  jag tänkte på.  Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid. Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa dig så mycket lojalitet.

Några ord från författaren

Om "HUR KUNDE DU" fått dig att gråta när du läste det, som det fick mig att 
göra när jag skrev det, därför att det är den sammansatta historien om miljoner av "ägda" husdjur som dör varje år i amerikanska och kanadensiska djurgårdar. Den som vill ha denna text är välkommen att använda den för ickekommersiellt bruk, så länge coprighten respekteras. Hjälp oss att  informera, på hemsidor, i tidningar, på djurgårdar och veterinärklinikernas anslagstavlor. Tala om att det beslut man tar att skaffa en husdjur i familjen är dett viktigt beslut med ansvar för ett liv, att djur förtjänar vår kärlek och omtanke, att finna ett nytt hem för vårt husdjur är vårt ansvar och om vi behöver hjälp om omplacering finns råd och stöd att få hos olika djurskyddsföreningar. Att allt liv är värdefullt. Gör en insats för att stoppa dödandet och uppmuntra steriliserings- och kastreringskampanjer i avikt att förhindra oönskade djur.

Är faktiskt riktigt sur på blogg esse appen som vägrar fungera, har försökt slänga in inlägg flera gånger men utan att lyckas...
Jaja, så är det att mobilblogga. Det krånglar ju nästan jämt...

Igår kväll så sprang jag och Mille 3 km i skogen, något som verkligen var skönt. Jag borde springa i skogen oftare för det är verkligen härligt, även fast myggorna gör sitt bästa för att ta kål på en ;)

Idag har det regnat så vi har faktiskt suttit inne nästan hela dagen. Förutom för ett tag sedan då jag och Mille gick ut och badade lite i havet. Men efter en stund tröttnade Mille på att bada så jag torkade han och sedan sprang han och flummade runt på gården med sin leksak. Jag gick snabbt in efter kameran för att få några busbilder på killen. Men kameran var tydligen inte på humör idag för mer än hälften av bilderna blev hemska hahha ;) Men några lyckade bilder kom vi iallfall hem med ;)

Imorgon får jag förhoppningsvis tillgång till dator så då kommer jag kunna blogga bättre, för jag hatar att mobilblogga ;)

Är framme i stugan nu och vi har hunnit bada, sola & gått på marknad.
Jag hittade rätt bra hundiga prylar på marknaden men kommer inte visa dem än ;)
Mille och jag gick även ut och sprang. Vi sprang lite mer än 2 km och vi sprang det rätt snabbt faktiskt :)
Känner bara att jag kommer ha lite träningsvärk imorgon hahha ;)

Och nu sitter en blöt liten vovve i bilen påväg hem ;)